Ohita navigaatio

Målet är att förstå mångfalden

En mångkulturell fostran är nu för tiden fostran i mångfald. Det finns många goda skäl att ta det nya begreppet i bruk och de finns också i grunderna för planen för småbarnspedagogik.

 Begreppet mångfald öppnas av universitetslektor i pedagogik vid Helsingfors universitet, docent Heini Paavola, som sedan länge varit insatt i mångkultur, flerspråkighet och mångfald inom pedagogiken. Nuförtiden talar hon helst om mångfald.

Texten i planen för småbarnspedagogik ger inte entydigt någon definition av begreppet mångfald, men det kopplas oftast ihop med åskådning, språk, kultur eller familj.

-I sin enklaste form betyder mångfald summan av en människas egenskaper. Det vore viktigt att inse att vi alla är mångfaldiga och inte bara den som jag själv tycker är annorlunda. Vi kunde undvika begrepp som ”invandrarbakgrund” eller ”invandrare” eftersom de alla har samma egenskaper som alla andra. En av dessa kanske är annorlunda, det att de är invandrare.

Enligt Paavola vill man med begreppet mångfald undvika att något barn pekas ut på grund av någon enstaka egenskap.

-Vi kan inte se ett barn bara utgående från en egenskap, exempelvis att barnet inte kan finska eller har en annan livsåskådning än den lutherska.

I värdeavsnittet i planen för småbarnspedagogik kopplas mångfald indirekt till likvärdighet och jämlikhet.

-I diskrimineringslagen konstateras att ingen får diskrimineras på grund av någon egenskap, vilka är människors mångfald, såsom etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning, livsåskådning och språk.

Missförstånd om mångfald

Paavola vill öppna den historiska bakgrunden till begreppet ”mångkulturell” eftersom många missuppfattningar härstammar från förr.

Då det i början av 1980-talet började komma så kallade båtflyktingar främst från Vietnam till Finland, togs begreppet ”mångkulturell” i bruk. Finland befann sig i en ny situation. Vi hade inte fäst uppmärksamhet vid att det också i Finland fanns många olika grupper: olika språk, livsstilar och religioner. Alla hade setts som en enda massa.

-Man sökte information främst från USA, där man använde begreppet ”multicultural”. Med det syftade man på landets etniska och språkliga minoriteter. Hos oss tolkades begreppet så att det betydde endast invandrare, men så gjorde man i många andra länder också. Det kan hända att detta missförstånd fortfarande finns i bakgrunden. Som om det inte skulle finnas kulturell mångfald bland majoritetsbefolkningen.

Paavola tycker det är problematiskt eftersom det gör att för stor uppmärksamhet fästs vid språk, kultur och livsåskådning. Då glöms de andra egenskaperna bort, såsom kön, sexuell inriktning och socioekonomisk bakgrund. I värsta fall leder detta till diskriminering.

Klargör begreppen

Enligt Paavola används kultur som förklaring på de mest varierande ting, om de upplevs som problematiska.

-Vi vet inte alltid vad vi pratar om då vi pratar om kultur. Menar vi livsstil, bordsskick, religion eller eventuellt konst? Om det människor gör förklaras med kultur, som vi inte ens kan definiera, är det fel. Då sprider sig inbillningar, antaganden och stereotypier.

Också barns aktiviteter förklaras ibland med kultur, till exempel: han är så livlig för att hans kultur är sådan.

-Det behöver inte alls stämma, utan livligheten kan lika väl vara ett personlighetsdrag hos barnet.

Betydelsen av begreppen påverkar daghemmets verksamhetskultur och bör därför vara tydliga för alla.

-Om begreppen är otydliga och alla uppfattar dem på sitt eget sätt kan inte heller den pedagogiska verksamheten vara väldigt logisk. Det är ur verksamhetskulturens perspektiv viktigt att man diskuterar dessa saker öppet tillsammans. På många daghem gör man det säkert också. Att hantera mångfald involverar mycket fördomar, förhandsuppfattningar och stereotypier. Också om dessa bör vi våga prata.

Vem får vara finländare?

Varje barn bör få vara sig själv, oberoende av sin bakgrund. Det är målet för fostran i mångfald. Paavola tror att barn kanske omedvetet indelas i olika fack.

-Om någon i personalen har den uppfattningen att det bara finns ett rätt sätt att vara finländare på kan det leda till problem, åtminstone för barnet.

Paavola påminner om att de flesta av barnen inom småbarnspedagogiken är födda och uppvuxna i Finland. De är finländare också om båda eller en av föräldrarna kommer från något annat land.

-När blir en människa av med sin invandrarbakgrund om vi aldrig låter henne eller honom vara finländare? Det är lätt hänt att vi tänker att speciellt han eller hon med en avvikande hudfärg inte kan tillhöra den finländska majoritetsbefolkningen.

Begreppet identitet lyfta fram i grunderna för planen för småbarnspedagogik, vilket är viktigt enligt Paavola. Att stöda identiteten sker i den dagliga växelverkan med barnet på daghemmet.

-Om ett barn inte får vara sig själv kan det ha negativa konsekvenser för barnets identitetsutveckling. Att stöda barnets identitet handlar mycket om delaktighet: att få vara sig själv och delaktig.

Målet för fostran i mångfald är också likvärdighet och jämlikhet för alla barn och att föra vidare en social rättvisa.

-För att mångfald inte bara ska bli en fråga om barnets språk eller livsåskådning krävs sensitivitet, känselspröten och att man lyssnar till familjerna. Barnet måste bli sett och hört som sig själv.

Undersök mångfalden i barnböcker

Heini Paavola tipsar om att undersöka mångfalden genom att läsa barnböcker.

-I Finland finns det redan många barnböcker där mångfalden inte görs mystisk eller exotisk och på det sättet förstärker stereotypier. Med hjälp av litteraturen kan vi bryta ner indelningen i ”vi” och ” de andra” och kan undersöka fenomenet ur olika synvinklar och därigenom stärka barnens kritiska tänkande.

Då man väljer ut barnlitteratur lönar det sig enligt Paavola att fästa uppmärksamhet vid följande saker: vem eller vilka är huvudpersoner i berättelsen och vem eller vilka är bifigurer? Vems röst hörs och vems röst hörs inte? Vem är ond och vem är god, vem är ociviliserad eller civiliserad? Upprepar boken gamla stereotypier eller smular den sönder dem?

Text Tuija Siljamäki Foto Nina Kaverinen

Artikeln har publicerats i Lastentarha 2/2021

Tapahtumat

Yhdistyksemme